Panikångest & depression
Gud, det känns som att att det enda jag gör är klagar hela tiden. Förlåt, men jag är verkligen så himla trött på allting, det finns verkligen ingenting som gör mig glad längre. Ingenting! Ska jag ha kul, så måste jag dricka och bli full för att kunna koppla bort min depression och vara vad som verkar naturligt glad. Sen tycker vissa folk bara att jag beter mig som ett svin eller är jobbig när jag gör det…
Fick panikångest idag på jobbet, det började rycka i ögonen och jag var nära på att börja gråta rakt ut i butiken, så jag flydde in på toaletten för att ingen skulle se. Jag har verkligen inget liv, jag bara jobbar hela tiden…hela tiden asså. Jag har kanske som mest 1-2 timmars fritid om dagen när jag kommer hem, fy fan! Fy fan vilket jävla ”liv”!
Vad kommer hända med mig i längden? Hur kommer jag må om någon månad härifrån? Nu ska jag jobba i 6 dagar, vara ledig 1, jobba 6 dagar och vara ledig 1. I julruschen!!! Jag kan lika gärna dö, för jag har inget liv. Vem är jag? Vem var jag? Var har Rickard tagit vägen? Jag är inte ens samma person längre, Rickard har varit död sedan länge och jag kan inte se att han kommer tillbaka…det finns ingen väg ur min depression, jag är ledsen…jag är så himla ledsen och deprimerad, även om jag försöker dölja det med mitt fula, falska leende. Detta är inte ”My way” det är ”highway” och den leder rakt till helvetet. Herregud, är det så här jag ska ha det, så kan jag lika gärna få slut på eländet nu.
Tröstäta har ju också blivit en vardag, kan lätt trycka i mig hur mycket som helst, helt obegränsat. Jag ser mig själv förfalla i spegeln, både psykiskt och fysiskt. Vem är människan som stirrar tillbaka som ett fån? Vem är idioten i spegeln? Fan va ful och sliten du är! Nej, leva, vad är det idag? Man kan lika gärna dö, så slipper man lida, för är det så här det ska vara att ”leva”, så vill jag inte ens bli en dag äldre fan. Jag hatar mitt liv…jag hatar det som fan…allt är piss.
Jag har en familj som är splittrad, en pappa som är alkoholist och dömd pedofil, en lillebror som är död, en sambo jag aldrig träffar, vänner jag inte hinner umgås med och ett så kallat liv för övrigt som jag hatar, hatar, hatar! Jag borde ha sett…jag är så dum…jag borde sett redan från början i mitt liv att allt var för perfekt för att vara sant. Skenet bedrar…livet bedrar…jag är ju bara en människa….bara en vanlig människa som vill försöka leva ett liv. Är det för mycket begärt? I så fall vill jag inte mer. Det är inte mycket jag begär…suck….jag begär fan inte ens nåt….
//R

